november 30, 2007

En filosofisk essä om Kalinkas inflytande

Sparad i Uncategorized den 2:07 e m av I am Tobbe

Pendeltåget mot stan, torsdag kl 20.15
Två män med instrument stiger på.
Kalinka!

- Jag slår fan den som ger dom några pengar.
- Hehe.
- Ärligt. Det där var det absolut sämsta jag har hört.
- Mm.
- Asså… Du vet när man gillar en låt, men sen lyssnar man på den så mycket att man tröttnar på den..?
- Aa…
- … och så slutar man lyssna på den, men sen när man hör den typ ett år senare så tycker man att den är skön, och man får värsta nostalgikänslorna liksom…
- Aa…
-Inte med den här jävla låten. Jag har aldrig, och kommer aldrig någonsin att kunna lyssna på den låten och gilla vad jag hör. Men man kan ju spela en dålig låt på ett bra sätt…
- Mm…
- Inte dom här. Alltså, missförstå mig inte, Metallica skulle kunna göra en cool rockversion av låten, och jag skulle fortfarande hata den, men dom skulle ju ha spelat på ett bra sätt ändå. Luciano Pavarotti skulle kunna sjunga den med sin sköna operaröst, och jag skulle fortfarande hata låten. Men det skulle vara en bra version…
- Aa…
- Och det här var ju nog den sämsta jävla tappningen av låten jag nånsin hört! Och som tågburen stockholmare har jag fan i mig hört en hel jävla del, fy FAN vad dåligt! En liten del av mig dog nu på grund av dom där tattarna.